Trädkronors brus dansade ögon tårfyllda
av lycka!
Något gåtfullt sköljde över en händelser. Där fann jag
mig själv i det som alltid funnits nära, men jag såg det aldrig
sådant jag alltid sökt, önskat inom mig men, aldrig funnit.
Här är vi nu, ni fanns oss, längs den gåtfullhetens väg,
den kallas också oändliga vägen. Jag önskade jag visste
tidigare det jag vet nu, jag inte visste då. Att veta något som
aldrig visar sig är svårt att få vetskap om, jag sökte också någon
speciell, någon som jag kunde relaterar till, i ord, handling,
hela livet i sig, något fattades längs den oändliga vägen, den
eviga grusade förhoppningens väg, tid gick, det tröttande var
att aldrig finna det / den som stämde med värderingar som
var jag, vad ett liv skall / kunde innehålla, energin började
tunnas ut, andetag blev tungrott, när det till slut bara fanns
där....just like that. Ingen mer än jag - ni vet vad det här
kommer att leda till, vad som kommer ur det, med tiden.
Känslor som flödar, känslor som bara finns där, utan några
konstighet, känslor som inte skall motas iväg, eftersom
de skall var där de just nu är. Varma innerliga fyllda av så
mycket, som aldrig infunnits hos mig tidigare.
Jag kan aldrig glömma hur allt det startade men,
här är vi.
Vi är vi, det skall alltid vara så
We found, even though we may never have thought so!
© Erika Nejdelind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar