lördag 13 november 2021

2021-11-13

 Just a thought!

Vad är det som händer i världen? Vem är du och vem 
är jag? Vilka är vi alla när vi möts ute i vimlet?
Vad vill vi ge till vår nästa vid ett möte?
Vill vi sänka varandra ner i den svarta avgrunden?


Fotsteg tystnar, tomhetens sorg breder ut sig, röst upphör.

Någon avslutar, en annan värld väntar, en värld dit någon

 valde att går, under tiden gråter några, en del heja på

till ett liv som strax håller på att släckas ner.  Detta sker snart

 dagligen över hela vår värld, i den internet värld som enligt

mig är det vidrigaste som finns, när det kommer till det

 jag skriver om här!


Hur kunde det bli så, hur uppkom det, vad är den  egentliga 

orsaken, när unga människor sitter vid sina datorer, heja på 

och vill att någon avslutar sitt liv, filmar, lägger upp på sociala 

medier, Hur kunde något sådant en gång tar form? Vad i allt

 det finner någon, något njutbart, något som eskalerar till 

fruktansvärda proportioner.

Fasansfull, att det saknar sitt motstycke.


Hur kan man sitta vid sin datorskärm, börja hata en person

en person den inte vet det minsta om. Är de det egna livet som talar?

Det innehållslösa utan minsta innehåll, hatet eskalerar så till

den milda grad att det sunda förnuftet sedan länge har upphört 

att fungera normalt.  Har människan i sig genomgått

indoktrinering, vilket fått det flesta hjärnor att gå på högvarv

enbart i sitt sätt förgöra en annan människa.

 

Jag är äldre idag i förhållande till när jag växte upp.

Livet har lärt mig mycket -vänlighet gentemot mina medmänniskor

 är något man föds med, det kan ingen

utbildning i världen hjälpa dig med.

Du där ute som går i tankar att heja på någon att

tar sitt liv med hjälp av dig och andra. Vakna!

Det är du själv som mår så dåligt så du måste ger dig 

på andra. Sätt dig in i dom orden.....NU

©Erika Nejdelind



måndag 1 november 2021

2021-11-01

 


Mina tankar om Sverige

som land samt, den stad jag bor i! 


Jag blir mer och mer fattig på ord ju mer samhället urartar. 

Fasor av alla de slag, är det inte våldtäkt, misshandel, 

rån, bränder, stenkastning mot räddningstjänst 

 vad blir nästa, som ska skrämma ihjäl mänskligheten? 


Vågar jag som bor i en mindre stad gå utanför min

 dörr i fortsättningen? Vad väntar i nästa gathörn,

 vad händer om jag viker av på en sidogata, 

står det någon där? En labil sjuk människa som 

psykvården nekat intagning med motivering, det

 finns ingen plats . Då blir det oftast någon i folkvimlet

 som kommer i vägen, i värsta fall mister livet. 

Ingen har väl glömt fallet på IKEA där mamma - son höggs ihjäl,

 därför att den skyldige inte fick uppehållstillstånd i Sverige.  


Jag går inte längre ut efter det blivit mörkt.

 Det gjorde jag när jag flyttat hit, det är 11 år sedan.

På den korta tid har mycket förändrats.

 Jag går inte längre ut på den långa bryggan

 som finns nere vid sjön jag ofta förut satt. 

För lite sedan fick jag en hemsk magkänsla när

 jag var på väg ut på bryggan, efter det får jag

 samma känsla varje gång. Aldrig har jag känt 

så förut. Magkänsla ska inte ignoreras!


Många gånger har tanken funnits, tar stativ - kamera

 med ner till sjön och filma när jag matar änderna,

 men den tanken har jag slagit bort. En mindre väg

 finns utmed sjön, trots väldigt lite trafik, kan det 

komma en bil stanna och därmed kan det jag

 ser framför mig, ryckas ifrån mig. Kan det 

stjälas mobiler - plånböcker i tid och otid och ofta

 hotar med kniv går det nog att stjäla kamera - stativ. 

Min kamera är  dyr, stativet kostar också en hel del.  


På så sätt blir livet för mig och många andra begränsat.

 Livet krymper ihop till noll -  ingenting till slut, om

 rädslan får tar överhand. Ingenting görs i samhället

 för att stävja det som dagligen förekommer.

Vi människor är måltavla för allt som har med

 kriminalitet att göra, istället för att vi ska känna

 trygghet både utomhus och egna hemmen, 

sker ingen förändring, tvärtom bara värre och hemskare!  


Förra sommaren stod det en mörkhyad äldre man

 på den raksträcka jag går ner till centrum. 

När jag var precis utmed honom kör han ner handen

 i skrevet på sig själv och småstönade när jag gick förbi.

 Det här var på förmiddagen. Spelar ingen roll 

vilken tid på dygnet så sker det obehagliga saker. 

Det som skrämmer mig riktigt ordentligt är när jag

 möter någon med huvjacka och luvan nerdragen 

framför ansiktet, stirrande ner i marken, med händerna 

nerkörda i fickorna. Har mött några sådana 

personer och  försöker gå fort förbi dom! 


Hela samhället är olustigt. Du vet inte vem du

 möter eller har bakom dig längre!

Till sist, vad anser vi om Covid19,

är det vad det såg ut som när det

började härja, eller är det

ett sätt att minska befolkningsmängden

på ett snyggt sätt?

Nej, jag är inte rubbad upptill, däremot

har jag något intakt att tänka med.

©Erika Nejdelind




måndag 27 september 2021

2021/09/27

 


Summer came and went. Autumn took over and paved the way
 for its time. There are two kind of autumn. The sunny beautiful and
colorful, then the rainy and windy. 

We hardly have time to enjoy every season until it is over.
Some want it to be summer all year round. No thanks.
We have four seasons, where each and one must exist. 


Everything disappears so quickly. The trees that had just
 turned green with all their leaves, have some of them withered,
 falling off their branches. In the autumn,
many people gather all the leaves in the garden and 
 drive it away. Don't do that, because at night, the earthworm
comes to the surface, pulls down leaves and other
 plant parts in the soil which it then eats. 


Each season has its charm. For me, winter and autumn are the most
 beautiful of them all. When the first snowflakes slowly fall silently
 in still winds, at least I disappear into a completely different world.
 It is impossible to explain that feeling, the white that falls,
the ground becomes just as white. Everything is hidden in the snow,
 and it dulls all sounds. The trees are also covered in snow.
 It's so beautiful that the words are superfluous. 



©Erika Nejdelind




tisdag 31 augusti 2021

2021/08/31

Vid sjön en solig höstdag!

När jag kom ner till sjön fick jag se en ensam
Kanadagås, vilket tillhör ovanligheten där jag
bor, den visade sig inte rädd ju närmre jag kom.

 
Fokuserade mest på den. Änderna är där alltid men,
aldrig en ensam Kanadagås, dom brukar komma i
flock i Sept och slå sig ner vid sjön, innan dom
 flyger iväg inför vintern.

Här håller en and på att fälla ut vingarna, jag hann inte
med direkt utan resultatet blev det bilden visar.



Beundra utsikten utöver sjön, samt
änder som trivdes med sitt sällskap.

Kanadagässen och dess vingbredd
 är helt fantastisk att se.

Solen värmde denna dag

En and som visar vad den kan med sina vingar.

Änderna är också fina när de visar
upp sina vingars färg.


Minifors

Säter kyrka ,så gott som färdigrenoverad
____________________

©Erika Nejdelind








 

onsdag 18 augusti 2021

2021/08/18



Det har lagt sig ett mörker över vissa
dagar, det regnar och, det regnar mer
och mer. Det blåste igår kväll, med regnet
kom också dånet av en arg vind, eller så har
Moder Jord fått nog av vad mänskligheten
är upphov till.


Regnet och dess framfart har ställt till det.
Vi är små när det händer sådant som det här.
Vi står handfallna över olika katastrofer
men, det kunde varit värre som i Tyskland.



En and som inte bekymra sig om vädret just
nu, värre blir det när snön faller och sjön fryser
till is. Då ska vi människor som bryr sig, ser
till så dom får mat.

©Erika Nejdelind
 

lördag 14 augusti 2021

2021/08/14


In the end we all become stories

The way back to peace. 

I have joy and love in my life but,

it does not always outweigh

the most saddest. 

Everything has its time to recover from.


Bortom bergen lever molnen

runt den vida vackra horisonten

och

 utanför dom spröjsade fönstren 

förbereder sig hösten alltmer och tar över.

*******


Sometimes we all feel that we don't belong nowhere.

I don't know if I ever have done that.

I would prefer another planet with

a completely different mentality in

relation to what is around the world. 

*******

I often wondering why the mind more and more

thinking such thoughts and why everything feels such emptiness

to and from. Life is complicated and not easy to understand, at all.

*******

Maybe it's age that shows up from its worst side. 

Or it's just the way it is sometimes. 

What do I know?

*******

I have never taken anything for granted in my life.

 It can be taken away from one without any warning. 

Live here and now. Be happy with what you have, 

do not strive for the unattainable, the only

 thing that happens is that you fall down

 and hit yourself, therefore the unattainable is high

 up, so do not try, it is pointless.

*******

Look around instead, is there still nothing of what

 you have that means more than the unattainable?

Of course there is happiness around us humans, 

we do not always have the ability to see it,

 but in time you will see. 

I can even promise that you will be aware of it

one day.

*******

Sometimes we cry, we are depressed,

laughing, smiling in a blissful mixture.

Wonder where all the water that flows from 

our eyes comes from. But if the crying has

lasted longer, the tears will end, maybe 

refilling is needed for the next time when

the sad comes to visit us.


Thanks for reading my words!

©Erika Nejdelind


 

lördag 7 augusti 2021