Under sin himmelssfär
regnar dagen bort
medan tid sov sin dimmighet
när vi förlorade bort vår sårbarhet
inför vårt "jag" för en stund
Du kommer aldrig att få veta
vad som blev
eftersom den vita blomman
var det enda
jag återvände till
enbart för att veta
varför jag fick vänta
Himlen såg decembermörk ut
tung vemodig, sorgsen
som asfalt svart med slitna trottoarer
tunga nötta av tidens gång
©Erika Nejdelind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar