Utan förmågan att förstå!
När händelser hopar sig, blir till berg i oro och, ingen förändring
sker, vad vill livet säga då? Det upprepar sig, hinner ifatt, vänds ut
och in, ett kapitel för sig, som sträcker sig vartefter, kunde det finnas
någon mening, tror inte det, kändes just då endast som en bubbla,
något som fort kunde brista, ett slags misstag bortom något
som ej gick att få någon rätsida på, ofta en bred sympati för det
tillhörande i livet, vet inte om den är så stor den förståelsen längre,
kanske handlingskraftig lite så där i skymundan, eller stark i sin motvind,
när hela livssituationen vänds om och, inget längre blir sig likt. Är det
meningen att människor i sina liv ska fogar sig undan för undan, samt
samla ihop skärvor av sina krossade liv, för livet krossar människor när
något inte längre är som förut, något tas ifrån människor och, tiden tar sin
början av sorg och ensamhet!
© E.J.
:::::::::::::::::::::::::::::
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar