Ödehus

Bilden är inga ödehus!

Har legat i sängen någom timme, tittat på ödehus.

Ödehus berör mig djupt in i själen, ledsen vid synen av

husfasader med tomma gapande fönster, människor som bara älskar

att vandalisera, det syns att det är så det gått till på det flesta hus.

En gång, tror det var någon gång på 80-talet var vi några

som packade in oss i en bil och körde runt på måfå, många

mil ifrån där vi bodde. Efter några timmar såg vi ett stort hus

på en höjd, fanns en gångväg som som var rätt brant, men

vi kom upp och såg en stor gård med ett lika stor manngårdsbyggnad

som mitt f-hem ungefär. Såg väldigt fint ut, men öde. 

Vi gick in på baksidan där en dörr stod halvöppen, försiktigt gick vi in, 

det som möttes där hade ingen av oss förvänta oss. På bordet stod fyra tallrika,

glas, bestick, på järnspisen stod två grytor, i rummet intill fanns ett avtryck

på en kudde som någon nyss legat där och vilat efter middagen på soffan.

Vi sa inget, vi var alldeles tysta och, väldigt tagna av stunden.

Ett fullt möblerar hem, hade de som bott bara gått rakt ut genom 

dörren och aldrig återkommit, det är något vi aldrig fick veta.

Det är så definitivt på något sätt vilket det också

blir. En gång har det funnits människor där, liv och rörelser

djur och skog, sedan suddas allt ut i en enda vinpust, 

så känns det.

Varför åker vissa personer och leta ödehus enbart för att

slå sönder så mycket det bara är möjligt? Vad får man ut av sådant?

Om det nu finns ilska, frustation eller något annat som

ligger till grund för ett sådant tillstånd, sök hjälp. Ödehus  

vilar en ensamhet,ledsamhet, gör det hela inte värre, låt dessa

 hus stå där, tills naturen tar hand om det. Tanken att jag skulle

vandalisera på det viset finns inte i mitt medvetande,

eftersom jag är en vänligt sinnad själ!

🍁🍁🍁

:::::::::::::::::::::::::::::::