2020-08-10

Jag har nog alltid tillåtit mig själv mer eller mindre,

hamna i sammanhang jag egentligen inte hör hemma

i överhuvudtaget, på grund av att jag ofta tror/ trott gott om

 andra människor.

För mig ter det sig så ofattbart, som människa stå
och ljuger någon annan rakt upp i ansiktet utan att ens

 blinka, eller ens tänka på hur illa det tar på den som får lögnen

 slängd i ansiktet, när det i deras eget bakhuvud vet med sig

 att de ljuger, den ena gången efter den andre. Det är en

 sanning med modifikation- faktiskt värre än så, grovt tilltagit.

När sådant uppdagas bli katastrofen total. För egen

 del ljuger jag ingen full av egna påhittade historier som

sedan delas upp i små portioner och sprids ut som lögner.

 När vi ärliga människor stöter på dessa lögnare

som så ovarsamt handskas med sin sanning, en mytoman

erkänner aldrig att den ljuger, andra lögnare erkänner endast

om de blir påkomna, tredje gradens lögnare, är faktiskt en skock

för sig själva.

 Är livet så fruktansvärt innehållslöst, så torftigt,

naturligtvis måste det var en aspekt att tar in i sammanhanget.

För min egna personliga del, har jag slutat tror på människor

som jag möter ute i vimlet, eller flyktigt bekant med. 

Tid utvisar, vem jag kan har kvar i livet, eller vilka som
ska bort!

En vit lögn som det så vackert heter, är godtagbart utifrån hur 

jag ser på den men, att konstant ljuga inför någon annan och

samtidigt bedyra "det är verkligen sant" där går all respekt

för den personen ner under golvmattans underkant.

Erika Nejdelind
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::