Allt är inte guld som glimmar, något jag fått vetskap om för en tid sedan..
När man tror på någon/något samt, lägger ned hela sin själ i det då,
kommer något som havererar hela ens existens på ett fruktansvärt
sätt. Tilliten skakas om som ett vulkanutbrott, att tro på något
igen kommer att bli riktigt svårt.
Vem har sagt att det som kommer in i ens liv skall var lätt att handskas med?
Vem har också sagt att varje levande individ är någon man skall har förtroende
för, och lita till? Finns många ? som ibland blir uträtade men, oftast inte. De står där
uppradade mot en vägg eller vad de nu står, i väntan på att bli förklarade
för den som undrar.
Men när det egna sinnelaget är på väg ner i nattsvart avgrund kommer något
annat i ens väg, en ljusglimt, full av kärlek, något vackert, något underbart men, så
kommer tvivlet återigen, hur kan jag lita på det som nu kommit i min närhet, hur kan
jag tro när någon för en tid sedan sargade det inre, tilliten och förtroendet. Hur ska jag
kunna tro igen?
Gråtattackerna har avlöst varandra natt som dag, till slut kändes det
som om tårarna runnit ut och tagit slut som det andra gjort. Livet kan tar en till oanade
höjder av lycka men, också skuffas ner i svart avgrund, där förtvivlan inte fann någon gräns.
Tid får utvisa hur det nya kommer att gestaltar sig. Kanske är jag så sargad i mitt inre
att ingenting får mig att tro igen. En del individer kan onekligen förstöra en annan människas
inre, till oigenkännlighet. Hur kunde du?
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar