2020-01-16

Jag är äldre i förhållande till den dag jag flyttade dit jag idag är.

Jag har insett och förstått att livet har sina melankoliska

och mindre bra inslag emellanåt. Jag vet och förstår just det.

Är väl medveten om tiden som kan förändrar en del

i vårt liv, ingenting är som det en gång var. Människor

går iväg på olika sätt, vilket säkert är så menat.
Inget är beständigt.

Det finns också människor som ger av sig själva - vackra

avtryck som vi så gärna vill hålla kvar, inte alltid det blir så.

Kanske är det endast menat att vara fint en kort stund av de

vi möter, något som vi kanske inte alltid kan hantera, utan vill

så mycket mer, som att hålla det kvar, det vackra.

Finns också människor vi inte vill har i vår närhet, människor

som inte ger någonting, som vi inte vill vistas ens i dess närhet.

Det är så förunderligt hur olika kemin kan bli mellan oss för 

varandra okända människor. Hur obehaglig känslan kan bli 

vid fel möte. 

Tycker också instinktivt illa om människor som älskar att höra sin

egen röst, människor som inte fått förmågan att lyssnar på någon

annan än sig själv, människor som pratar i det oändliga, utan att har

något konkret att säga/förmedla.

Jag är en varm snäll omtänksam person. Jag startar aldrig bråk

med någon. Blir jag däremot orättvis behandlad står jag definitivt

upp för mig själv. Jag tar inga orättvisor från någon. Jag erkänner

om jag gjort fel eller sagt något som inte varit rätt just där/då.

Jag vänder inte kappan efter vinden, är ärlig/rättvis i mina yttranden.

Har en varm tro till naturen, till skogen till träden till alla djur

- fåglar som kvittrar sina vackra sånger. Skulle kunna bo i en

liten stuga mitt skogen när längtan efter tystnaden gör sig påmind.

Har en andlig sida som absolut inte skall feltolkas
eller benämnas som religiös. Stor skillnad mellan
dessa två aspekter. Min andlighet blir mer och mer
allteftersom. Har fått en insikt jag inte visste så mycket
om, när jag backar tillbaka i tid. Tror också att vi
människor behöver något sådant i livet, behöver stanna
upp och fundera lite på vad vi gör och om vi är nöjda
med det vi har omkring oss som innehåll i våra dagar.

Tystnad för mig är viktig del i livet. Ett rum eller en restaurang

 fullt av människor, ger mig någon form av lite obehag

( har inte social fobi) det är surrandet av röster som får mig

att vilja vända i dörren och, klä in mig själv i min tystnad.

Tror också att ju äldre jag blir, mer förändras jag som person

i sådant som folksamlingar då det återigen med surr distrahera

min hjärna. Att vandra runt i ett köpcentra bekommer mig ingenting

 däremot där jag måste stanna till ibland mängder av människor

inte direkt passar in i det som är jag. Jag är social, kan prata med vem som

helst, men det måste inte var utmed en hop människor, där ingen hör vad den

andre säger eller tänker.

Till sist, dörren står öppen ut mot naturen, världen utanför
den värld vi tillhör, vi lever i, den tid vi har här på jorden
är också vårt eget liv, upp till var och en att leva efter bästa
förmåga. Inget liv går i repris!

Tar vara på det du fått!

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::