******

Konflikter väcker svåra ostyriga intentioner när någon

plötsligt knackar en i ryggen för att påminna om 

 förfluten tid, en tid utan rymd, så avlägset att det inte

 längre känns viktigt. Till slut lär man sig acceptera

livets avvikande förändring, hålla ihop sig själv vid
 nedåtgång, från människor som endast trodde på sin
 egen perfektion, då blir allting bra

I skuggan av viss motgång finner den sin ro, när man också

plötsligt känner igen dess ansikte från det inre, med den

okänsla, feghet, en medvetenhet att människor aldrig inser

sina fel och brister, eller när det dagliga ofta blir som en

bergochdalbana så oroligt att t.o.m. luften stannar till i sitt

grenverk, vad det värt det egna jagets energie,tårar
 och värdighet? 

Så går en två dagar framåt, då den första känslan bleknat bort
 solen bländar det inre, och allt blir ljust och vackert igen
alla missljud passerar förbi, lugnet infann sig, fyllde det tomrum
där också andetag måste få in sin tid, kom därför slutligen 
till insikt, hantering av livet i en mindre tilltrasslad fortsättning,
man lär sig också att svek, oärlighet endast att behandla som
luft, en ny förståelser som inte fanns tidigare, sådan enkelhet
utan något uppslagsverk till sin förklaring, istället som en strålande
höstdag i September!

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::