Livet

Liksom årstider förändras livet och dess innehåll

.

Hur något så minimalt i livet kan skapa sådan lycka,

att kunna se med ögon som söker efter det lilla,

mitt i all tankefundering om mångt och mycket, 

samtidigt både skrämmande,lockande. Förvirrande

känslor som inte riktigt vet hur de ska förhålla

sig till verklighetens alla intryck.

Något för sinnet att ständigt bearbeta, om

den inre viljan nu finns till just bearbetning.

Kanske är det allra bäst om allt få har sin egen

tid, or let it fade away-maybe.

Motivationen var tog den vägen,eller något annat vackert 

att greppa, tar till sig, efter det sorgliga som ofta

kommer fram mer och mer, den vilsna själ som inte

alltid vet var den är på väg. Kanske ska man ser det som

en förlust, eller varför inte återigen som en stor missbedömning.

Ofta finns oförmågan att handla adekvat, att går iväg bort

från sådant som ej ger någonting, vilket var förhoppningen

allra först, inte heller längtar tillbaka, för att

kanske blir fångad som insekt i spendelnät

som man sedan inte kan tar sig ur, är det inte så det är? 

En del lägger ner hela sin själ/känslor i någon/något

 dom redan vet de inte har någon framgång i.
Är det så enkelt?

Jag vet att det mesta är chimär, ändå en

välbehövlig sådan. Finns många "om och men" 

i det ständigt brusande livet, likt vattenfall. 

©Erika Fagerström

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::