Ibland blir det som det blir

Ibland är jag antingen där eller här eller någon annanstans,

inte alltid jag vet vad jag just då ska befinna mig. Beror

nog mest på omständigheter. Oftast skall vi finnas tillhands

oavsett ork eller vilja.Säger man nej ifrågasätts det hela

vad orsaken må hända kan var. Kanske en överlevnadsplan

från allra första början som tog sin form, för den som verkar
en aning hjälplös.

Är det ändå inte tillåtet inför sig själv att komma med 

ett nej? De står där handfallna,vet inte hur det ska

hantera detta nej, eftersom det hela tiden tagit den 

snällhet det fått sig till skänks genom någon annan

plötsligt tar slut.

Något slog mig för en tid sedan, jag har varit någon som 

förr ställde upp för andra väldigt mycket men,så förstod

jag till slut att det höll inte i längden, ju mer jag hjälpte

ju mer slapp de själva tar ansvar för sitt eget liv.

Människan i sig är inte dum så sett, den är bara dum mot

den som frivilligt och av snällhet ställer upp i tid och

otid. Kanske dags att varje individ försöker greppa sitt

eget liv och, tar hand om det själv.

Ofta är allting bara suddigt och otydligt vid uppvaknandet.

Förmågan att kunna separerar det suddiga är en omöjlighet,

inget syns klart eller tydligt, endast utmattande att

överhuvudtaget kunna förstå sammanhanget i det oklara.

Ögonen är så intrasslade så de får ingen kontakt med

varken verklighet eller bokstäver som dansar runt i det

övre. Ett mycket krävande tillstånd som ändå innan dagens

slut fått sin rätsida! 

Tankar om vad som är och inte är!

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::