En gång

Gör så ont i mig när jag ser sådant som denna plats!

Andra sidan Ljustern sjö har jag befunnit mig många gånger.

 Har däremot inte varit längre än förbi där

Folktandvården ligger. Vi  körde förbi  allt det,

 fortsatte på den väg vi hade framför oss.

Låg några villor och andra mindre hus, lite längre bort

fick vi på avstånd se vita träkors och en grind.

På motsatta sidan fanns ännu fler vita kors. 

Sammanlagt ligger det 800 personer inte alla

har något vitt kors. Förstår utan att veta hur

de begravde de människor som ansågs som 

värde- betydelselösa.

Jag far fruktansvär illa när jag förstår hur människor förr
behandlades, allra helst människor på detta mentalsjukhus.

Det räckte säkert med att någon hade epileptiska anfall,

 sågs den personen som tokig, eftersom människor förr 

som skulle föreställa har något sunt förnuft om än lite,

ej förstod bättre än att sätta stämpeln “mentalsjuk”

Vi stannade och gick in genom grinden. Det var en 

begravningsplats för människor som varit intagna

på det mentalsjukhus som fanns överallt förr, 

Säter inget undantag. Dessa m-sjukhus förr var nog

det värsta någon kunde bli inskriven i .

När vi gick där kunde jag direkt känna den ledsamhet,

den sorg, den förtvivlan dessa människor kände som var 

intagna där, som vi levande idag aldrig någonsin,

varken förstå eller kan sätta oss in i. 

Finns en ganska hög mur uppbyggd runt om sjukhuset

 endast i det syfte ingen skulle kunna tar sig ut därifrån.

Enkla vita träkors, begravningar där de anhöriga

aldrig deltog. Det var begravning som fort var

överstökad, det var knappt den präst som förestod

denna begravning sa många ord. Det var ju bara en

mentalpatient och inget mer, varför slösa Guds

ord på någon sådan!

Trots allt är deras begravningsplats inte så

eländig ändå. När jag vände mig om och fick 

se det vackra tvärs över vägen, sjön, blå himmel,

det höstklädda trädet, så infann sig en glädje 

för de avlidna, som trots allt hade denna vackra

utsikt där de vila.

Jag kan inte längre åka ner till min f.d hemstad, till den 

kyrkogården där mina närmaste vilar, är alldeles
 för långt men här kan jag göra något för de
 stakars människor som inte hade ett värdigt liv,
 eller begravning. Hoppas innerligt att de
 till sist fick ro när de gick över! 

På två kors stod det namn, alla andra vi såg

hade inget namn. Namnlösa ligger dom där endast för

att de människor som förfogade över deras liv inte

kände något humant, det var människor precis 

som du och jag, men ändå, inte.

Tid för eftertanke!
::::::::::::::::::::::

Det här var förra året i Nov om någon reagerar
över trädens kala grenar. Vi  var fort tillbaka och lade dit en
krans, en vit lykta med konstgjord ljus i, som går på batteri.
När Höstaster finns i blomsteraffären ska vi dit igen.
Jag känner djupt inom mig att jag måste bara göra det här,
inget tvång men, för de som ligger där, ser att någon
bryr sig om dom!
:::::::::::::::::::::::::::::