Då/sedan

Funderat lite nu när det blir mörkare tidigare på kvällarna

om jag skulle skärpa till mig och äntligen samla alla mina dikter

och göra den där diktboken jag tänkt så länge.

Länge sedan jag reggade mig på en sådan sida där man gör

böcker med olika innehåll. Det tar faktiskt lite tid, jag vet, eftersom

jag skrivit en bok om mina morföräldrar och vad jag minns från det

jag var fyra år, tills dom båda inte längre fanns i livet.

Så tragiskt, min morfar dog innan han fyllt 71 och, min mormor var 72.

När jag ser dessa siffror idag är det verkligen ingen ålder att gå över

till andra sidan. Iallafall skrev jag den boken för några år sedan.

Är glad att jag gjorde den.

Har skrivit ner precis allt jag minns tillsammans med dom. 

De hade gård, vi bodde också ganska nära varandra,

 jag var så ofta jag kunde hos dom. Älskade mina

morföräldrar. Jag var 19 år när morfar dog, 23 när momor dog.

En stor sorg, tog väldigt lång tid att försöka komma över.

Kan se när som helst den dagen framför mig när morfar dog, 
och när mormor gick över.

Eftersom vi bodde på landet så hissades flaggan när begravning var över

men alla var med så det fanns ingen, när vi kom hem gick jag och min syster

upp till deras hus och hissade flaggan. Jag minns varje sek. av den stunden

jag tittade mot fönstren, visste att där kommer aldrig varken morfar

eller mormor gå inne eller ute i trädgården. Jag grät floder, visste 

knappt vad jag skulle tar vägen med all sorg. Det var en av alla gånger,

 jag inte trodde jag skulle överleva något sådant.

Sexton år senare gick mamma bort. Från en vecka till nästa,

fanns inte hon. Den sortens hemska händelser i ens liv sätter 

 djupa spår. Att mista närstående är ett så sorgligt kapitel i 

livet,att man bara önskar man själv fått gått samma håll.

Har man sedan ett förhållande och, den personen väljer 

att gå över, sätter det ännu fler sprickor i själen.

Det är inte synd om mig, jag är heller inte ute efter någon

form av medlidande, jag skriver det här för jag vet att jag

är inte ensam om att mista närstående. Min äldste son om någon,

 vet vad det innebär, att mista några "riktigt" nästående vänner.

Det tog ett helt år innan vi var någotsånär normala igen

efter mammas bortgång. Hur man nu definiera ordet normal.
 Jag fick iallafall har pappa kvar i livet väldigt länge. Men när han dog 
så blev det en stor sorg också, en känsla av att han alltid skulle
 finnas där, det var bara så, sedan var hans plats också
 tom i föräldrahemmet.

Kan sitta ibland och titta på huset- föräldrahemmet  på datorn

och minnas hur  mycket liv och rörelser det varit där och nu, är

 det bara tyst där. Att bli äldre och har dessa minnen kvar och

 inget annat, kan få mig att bli så nedstämd att det knappt

går att prata med mig. Det är hemsk känsla när många är

borta ur mitt liv. 💔

Tanken var inte att skriva så mycket, men jag vet hur

 jag kan fara iväg med alla tankar jag har.

För egen del i mitt fortsatta liv, finns bara en enda önskan

och den hoppas jag få uppleva, jag skulle nämligen inte orka

med fler sorger och bedrövelser, det är liksom bra nu.

🍂🍂🍂

::::::::::::::::::::::::::