söndag 26 juli 2020

2020-07-26





Vid det stora kastanjeträdet ligger gården idag tyst och stilla,
gården mina morföräldrar en gång brukade. Skogen ligger lika still
precis som åkrar-ängar, vilka en gång såddes-skördades. Stillheten är total, också
runtomkring de små stigarna i tillhörande skog, kvittrande fåglar, trädens sus,
solen som gav svalka mellan trädstammar, allt finns kvar som det alltid gjort
däremot på ett helt annat sätt.

 Det finns inga röster, inget levande där på gården, till och med den
 vita grinden - vita staketet är borta, syrenbuskar vilka bildade en vacker
 gång upp till rundeln av rosor framför huset, är borta.

Brunnen med sin hävarm hänger oanvänd sedan flera år tillbaka, 
vattenhon som finns cementerad intill brunnen där hästen drack sitt vatten 
är lika oanvänd. Ladugården är ombyggd, minnet hur den såg ut en gång
kommer ändå var bevarat.


Fundera ofta vad som hände från dåtid till nutid, hur åren/ tiden for iväg,
 kanske den trots allt gick långsamt fastän vi inte tänkte så, bland surrande
 humlor-flugor på solvägg, sommarblomster, idisslande kossor, hästen ute
 på Lyckan, älskade morföräldrar, vilka betydde allt för mig och ännu gör. 
De fick inte bli speciellt gamla, en orättvisa jag aldrig kan komma över.

Det går ibland bra att minnas, leva med alla minnen, lika ofta gråter jag
sönder ögonen, den idyll som då var, är också sedan länge borta.
En idyll som inte går att finna i nutid, idag är det endast stress,
elände och, annat som ofta stör inre friden.



Det är inte samma sak att komma hem längre, trots att jag längtar hem till
det som en gång var, inget blir som då, hur skulle det kunna bli det. Drömmar, 
minnen, kan ingen tar ifrån mig, däremot kommer en djup ledsamhet alltid
 finnas vid minnet av det som en gång var, men inte längre är!

Skogen där hemma!
Här har min morfar kört med häst och vagn
och jag har åkt med honom, som liten.




Mangårdsbyggnad idag
Ett hem, en gård, trädgård som 
 alltid kommer att finnas i det inre!

©Erika Nejdelind
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::




torsdag 23 juli 2020

2020-07-23




Jag i mitt lilla nötskal!

A=Andlig-ej-religiös
B=Belevad
C=Chosefri
D=Datorfreak
E=Energisk
F=Förutseende
G=Galenpanna
H=Handlingskraftig
I=Inkännande
J=Jungfru-tecken
K=Kärleksfull
L=Lättsam
M=Modig
N=Närvarande
O=Ordentlig
P=Poet
Q= Qvinna
R=Rolig
S=Sprallig
T=Trogen
U=Utåtriktad
V=Viljestark
X=Xtraordinär
Y=Yrväder
Z=zucchini-ätare
Å=Åskrädd
Ä=Ärlig
Ö=Ödmjuk



::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

onsdag 22 juli 2020

2020-07-22



Vardagsbilder från en onsdag!

 Hittade några hallonbuskar. Tog inga, tyckte 
de såg fina ut där dom hängde. 

 Ett ensamt hallon som också
fick hänga kvar.

Ett blad som är i sin början att vissna ner.

 Gröna blad som kan bli fint på en bild

 Mer som gör sig på ett foto

Oavsett motiv blir det fint:
Det är det lilla som gör blickfånget

 Jag ser det lilla som blir vackert
att fotografera

Tre blå blommor som lite försynt tittade fram

 Det är fint med sådant som inte alla
kanske lägger märke till i naturen.
Jag ser, och jag fotograferar det,
som det lilla röda huset mellan träden

 En kvist, vacker i närbild

Lite misslyckad bild, ingen bra skräpa

Ett litet rött hus omgärdat av staket


Ljuset föll lite fel på fiskmåsungarna
blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Chansade mest, tycker dom duger ändå

Syns på färgen, det är ungar som föddes i våras

 De flög iväg när jag närmade mig dom
Hann knappt ändra till sportmotiv.

Fly away little bird

©Erika Nejdelind

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::






måndag 20 juli 2020

2020-07-20




Det är fortfarande vackrast där ingen finns eller bor
!Det finns rädslor, känslor, oro, leenden, tårar, 
 många historier i mina ögon, en del berättas,
 en del är för alltid gömda, som aldrig kommer
 på tal, eller ens nuddar ytan!

_____________________________________________________

Den vår som kom - försvann - säkerligen var det många som inte hann
 leva jämsides med den -därefter kom något annat emot oss, utan minsta
 chans att värja sig. Isolering följde hack häl med försiktighet som nästintill
 höll  på och bryta sönder mig -  förtvivlad - förvirrad, visste till slut
 inte vad jag skulle fördriva tiden med, bakom trötta ögon. Efter ca tio veckor
 låstes min dörr upp, med det ut i friheten om så bara i liten försiktighetsgrad.

Det lugnade ner sig som sagt var, vilket innebar att jag vågade mig
 ner till centrum, vilket kändes som jag vunnit högsta vinsten
 utav frihet, den euforiska känslan infann sig, den som tidigare varit så 
självklar var sedan en lång tid reducerad till något så minimalt att den inte
 ens kunde skönjas, någonstans.

Hela jag är fortfarande i riskzonen vilket säger en del. Har endast
ett liv vilket jag vill vara kvar i ännu många år. Därför håller jag mig på 
avstånd från andra människor. 

Lite senare lossade jag ännu mer på min försiktighet, gick ut mer och mer, ändå
är jag panisk skräckslagen att jag skall dragit på mig något som visar
sig senare, eller nästa dag. Saknar Kupolen - affärer runtomkring just där.
Ofta satt jag kvar i bilen med "Little D" såg alla som trots allt gick in
på Ikea och andra affärer. Hellre satt jag kvar i bilen och var frisk, än några
timmar senare bli sjukare och sjukare. Finns inget fascinerande över det
alls. En del chansar i livet - tar risker, jag däremot tillhör inte dom.
Att vara aktsam i alla lägen är en kvalifikation, anser jag.

Ingenting kommer någonsin att blir detsamma i vårt land.
Det har det ändå inte varit under många år, inte bara Corona
som ställer allt på sin spets, finns människor som visar sin tacksamhet
genom att förstöra, rasera och på annat vis visar sitt missnöje.
Det är inte lätt att vara en människa med den sortens problematik
att hela tiden endast vill förgöra-förstöra.

© Erika Nejdelind

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::






2020-07-20




Vill se höstlöv brinna sin eld
där regnbågens starka färg
 brann av samma slag
ser dig komma gående emot mig
med det som är du
minnas den tid som varit oändligt lång
i mötet ingen trodde skulle ske
trots att vi talade samma språk
samma framtidstro-vision
vilket ingen av oss visste då
likväl blev det bra till sist
i varje andetag - stillsamt och fint

©Erika Nejdelind


::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::





torsdag 16 juli 2020

måndag 13 juli 2020

2020-07-13




Bredvid min egen stund
vandrar jag 
med fjäril på vingar
över solstrålar de varma
intill kanten av berget 
där vid det vilda bruset
nära handens livslinjer 
 doftar det av liljekonvalj
då dagens tid återhämtat sig
inifrån och ut i mental kraft
förändring, förundran,
på angivet sätt
speglar sig invid ytan
förutsägbar
 med lättare känsla

©Erika Nejdelind







lördag 11 juli 2020

2020-07-11


En dag tar livet slut, kan vi då se tillbaka på det, vi var och en hade?
Blev det som vi önskade, eller kunde vi valt andra vägar? Att ångra vid 
livets slut är ingen bra idé, eftersom möjligheten sedan länge ebbat ut.

Att ångra är att inte insett när möjligheterna fanns, att skapat ett fullkomligt
innehållsrikt liv.Tiden är flerdelad i olika sammansättningar, komplicerad
i olikheter, ibland förståeligt, lika ofta kan vi lägga pannan i djupa veck, vet
oftast inte då vilken väg i livet som skall väljas. En del går att välja mellan,
kanske är vi inte alltid observanta samt, kunniga nog och välja den rätta
väg men, vi kan lära av våra fel, brister eller misstag.

Själv, inget undantag som bekräftar regeln. Misstag oändliga sådana 
har gjorts i många år. Tiden där det blev misstag har jag förstått i efterhand, kunnat
förvaltat till en mer förståndighet, än tryckt ner mig i självömkan i de misstag jag 
själv orsakat. Trodde ofta, det ordnar sig men, det var ännu det ena
misstaget efter det andra, till slut förstod jag hur jag skulle förhålla mig till 
det egna livet. 

Idag har jag äntligen nått den väg jag skulle valt för länge sedan, tiden som gått sedan då
har nått hit där jag är idag. Att jag valt det rätta förstod jag för en tid sedan, vet också
att jag äntligen har kommit hem till det jag längtat och drömt om i många år.

© Erika Nejdelind
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::








fredag 10 juli 2020

2020-07-10

 Utanför ett sovrumsfönster.
Natur in på knutarna

 Ett till från sovrummets fönster

  Ljustern sjön

 Samma sjö

 Fotograferat genom fönstret

 Denna också genom fönstret


En blomma tittar fram bakom gräs och blad


::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::








onsdag 8 juli 2020

2020-07-08



Lost in you, like a beautiful autumn day in October
like strong rays in their sunrise
tenderness that fills me with your love
while life weaves us together
and the doubts extend past us
as the wind pushed itself up into the sky
while the road quietly goes hand in hand
 with us 
in a time of eternity

©Erika Nejdelind

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::





tisdag 7 juli 2020

2020-07-07

Det blir fler med tiden

Har inte roligare än jag gör mig i dessa tider,
där försiktigheten ännu råder. 


:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::