tisdag 13 oktober 2020

2020/10/13


Under sin  himmelssfär

regnar dagen bort

medan tid sov sin dimmighet

när vi förlorade bort vår sårbarhet  

inför vårt "jag" för en stund



Du kommer aldrig att få veta

vad som blev

eftersom den vita blomman

var det enda

jag återvände till 

enbart för att veta

varför jag fick vänta



Himlen såg decembermörk ut

tung vemodig, sorgsen

som asfalt svart med slitna trottoarer

tunga nötta av tidens gång  

©Erika Nejdelind




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentar är alltid roligt att få. Tack på förhand ni som skriver just en sådan.