Jag är äldre i förhållande till den dag jag flyttade dit jag idag är.
Jag har insett och förstått att livet har sina melankoliska
och mindre bra inslag emellanåt. Jag vet och förstår just det.
Är väl medveten om tiden som kan förändrar en del
i vårt liv, ingenting är som det en gång var. Människor
går iväg på olika sätt, vilket säkert är så menat.
Inget är beständigt.
Det finns också människor som ger av sig själva - vackra
avtryck som vi så gärna vill hålla kvar, inte alltid det blir så.
Kanske är det endast menat att vara fint en kort stund av de
vi möter, något som vi kanske inte alltid kan hantera, utan vill
så mycket mer, som att hålla det kvar, det vackra.
Finns också människor vi inte vill har i vår närhet, människor
som inte ger någonting, som vi inte vill vistas ens i dess närhet.
Det är så förunderligt hur olika kemin kan bli mellan oss för
varandra okända människor. Hur obehaglig känslan kan bli
vid fel möte.
Tycker också instinktivt illa om människor som älskar att höra sin
egen röst, människor som inte fått förmågan att lyssnar på någon
annan än sig själv, människor som pratar i det oändliga, utan att har
något konkret att säga/förmedla.
Jag är en varm snäll omtänksam person. Jag startar aldrig bråk
med någon. Blir jag däremot orättvis behandlad står jag definitivt
upp för mig själv. Jag tar inga orättvisor från någon. Jag erkänner
om jag gjort fel eller sagt något som inte varit rätt just där/då.
Jag vänder inte kappan efter vinden, är ärlig/rättvis i mina yttranden.
Har en varm tro till naturen, till skogen till träden till alla djur
- fåglar som kvittrar sina vackra sånger. Skulle kunna bo i en
liten stuga mitt skogen när längtan efter tystnaden gör sig påmind.
Har en andlig sida som absolut inte skall feltolkas
eller benämnas som religiös. Stor skillnad mellan
dessa två aspekter. Min andlighet blir mer och mer
allteftersom. Har fått en insikt jag inte visste så mycket
om, när jag backar tillbaka i tid. Tror också att vi
människor behöver något sådant i livet, behöver stanna
upp och fundera lite på vad vi gör och om vi är nöjda
med det vi har omkring oss som innehåll i våra dagar.
Tystnad för mig är viktig del i livet. Ett rum eller en restaurang
fullt av människor, ger mig någon form av lite obehag
( har inte social fobi) det är surrandet av röster som får mig
att vilja vända i dörren och, klä in mig själv i min tystnad.
Tror också att ju äldre jag blir, mer förändras jag som person
i sådant som folksamlingar då det återigen med surr distrahera
min hjärna. Att vandra runt i ett köpcentra bekommer mig ingenting
däremot där jag måste stanna till ibland mängder av människor
inte direkt passar in i det som är jag. Jag är social, kan prata med vem som
helst, men det måste inte var utmed en hop människor, där ingen hör vad den
andre säger eller tänker.
Till sist, dörren står öppen ut mot naturen, världen utanför
den värld vi tillhör, vi lever i, den tid vi har här på jorden
är också vårt eget liv, upp till var och en att leva efter bästa
förmåga. Inget liv går i repris!
Tar vara på det du fått!
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
