Jag har nog alltid tillåtit mig själv mer eller mindre,
hamna i sammanhang jag egentligen inte hör hemma
i överhuvudtaget, på grund av att jag ofta tror/ trott gott om
andra människor.
För mig ter det sig så ofattbart, som människa stå
och ljuger någon annan rakt upp i ansiktet utan att ens
blinka, eller ens tänka på hur illa det tar på den som får lögnen
slängd i ansiktet, när det i deras eget bakhuvud vet med sig
att de ljuger, den ena gången efter den andre. Det är en
sanning med modifikation- faktiskt värre än så, grovt tilltagit.
När sådant uppdagas bli katastrofen total. För egen
del ljuger jag ingen full av egna påhittade historier som
sedan delas upp i små portioner och sprids ut som lögner.
När vi ärliga människor stöter på dessa lögnare
som så ovarsamt handskas med sin sanning, en mytoman
erkänner aldrig att den ljuger, andra lögnare erkänner endast
om de blir påkomna, tredje gradens lögnare, är faktiskt en skock
för sig själva.
Är livet så fruktansvärt innehållslöst, så torftigt,
naturligtvis måste det var en aspekt att tar in i sammanhanget.
För min egna personliga del, har jag slutat tror på människor
som jag möter ute i vimlet, eller flyktigt bekant med.
Tid utvisar, vem jag kan har kvar i livet, eller vilka som
ska bort!
En vit lögn som det så vackert heter, är godtagbart utifrån hur
jag ser på den men, att konstant ljuga inför någon annan och
samtidigt bedyra "det är verkligen sant" där går all respekt
för den personen ner under golvmattans underkant.
Erika Nejdelind
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
